Ett internationellt bihang

Pa Stanford ar man vana vid att gastforskare/studententer kommer och har med sig ett bihang (eller "spouse" som man kallar det har). Det finns ett hus som är ett internationellt centrum (Bechtel) dar manga aktiviteter och olika former av hjalp och rad erbjuds internationella gaster och deras spouses.

I fredags var jag pa Friday Morning Coffee. Ett tillfalle att dricka kaffe sager jag sallan nej till. Har kan man traffa andra som ar i samma situation som mig (hitslapade) och fa information om andra aktiviteter pa Bechtel. Det var paklistrat trevligt, men jag gar nog flera ganger. Jag var radd for att alla dar skulle vara som Stepford wives, men riktigt sa farligt var det inte. I alla fall inte till en borjan. Efter halva tiden dok dock mamma-maffian upp, och lokalen fylldes med barn och modrar. Da tackade jag for mig och gick. Det tragiska var att det verkligen bara var kvinnor dar! Inte en enda man som var "spouse"! Ar det verkligen bara tjejer som foljer med sin man i karriaren till andra sidan jorden? Hemsk tanke.

Spouses erbjuder kurser over nagra veckor på Bechtel, for andra spouses. Matlagning (kinesisk eller japansk t.ex.) och sprak (franska, spanska, tyska, mandarin) är vanligt. Jag funderade ett tag pa att ta en nyborjarkurs i mandarin bara for att det ar absurt att jag faktiskt kan testa det, men jag avstod.

Man har ocksa forelasningsserier dar gastforskare fran olika delar av Stanford delar med sig av sina erfarenheter. Amnena ar riktigt intressanta sa det blir nog en del sadana for mig. Idag var jag och lyssnade pa en om demokratiutvecklingen i Nepal, och nasta vecka ska en reporter fran New York Times prata om Irak och Afghanistan utfran sitt perspektiv (han har rapporterat darifran).

En del onsdagar kan man aka pa utflykt. Nasta vecka ska jag folja med till havet och titta pa elefantsalar som tydligen bara tar sig upp pa land ibland, t.ex. for att para sig. Snyggo blev lite orolig for att jag ska hitta mig en snygg elefantsalshanne och sticka till havs. Tank att fa plankton och fa bada varje dag (och aldrig behova diska)! Tyvar ser de inte sarskilt attraktiva ut pa bild. Men man sager ju att kameran lagger pa fem kilo. Vi far se.

California drivers handbook

Jag kommer att klara mig på mitt internationella korkort har, men Snyggo maste nog skaffa ett amerikanskt. Darfor har vi skaffat California Driver Handbook. Pa en av de forsta sidorna finns en halsning fran the Gouvernator dar han uppmanar oss att inte ta droger (nar vi kor bil). Har ar nagra andra bra tips ur boken:

Man ska inte kora bil pa trottoarer.
Man ska ge gamla fotgangare mer tid på sig att ga over gatan an yngre eftersom det ar mer sannolikt att aldre an yngre fotgangare dor nar du kor pa dem.
Man ska inte stanna pa sparen pa jarnvagsovergangar eftersom tag inte kan stanna snabbt, eller svanga undan for dig.
Man far inte gora en U-svang pa en enkelriktad gata eller pa en motorvag dar korbanorna ar skilda at av t.ex. ett dike.
Man ska inte overge djur pa motorvagen (annars verkar det vara ok).
Man ska inte ha glasogon som har sa stora bagar att man inte kan se bra at sidorna.
Man ska inte kasta ut nagot som brinner fran bilen.
Man far aldrig skjuta pa trafikskyltar. Man far heller inte skjuta nar man aker pa en motorvag (annars verkar det ocksa vara ok).
Innan man borjar backa ska man titta bakat.
Man far inte lamna barn under sex ar ensamna i bilen om bilen ar stangd och det ar varmt ute eller om bilen ar i gang (annars verkar detta ocksa i stort sett vara ok).

Jisses. Det ar inte konstigt att det pa amerikanska korkort star skrivet om man vill donera sina organ nar man dor eller inte.

En gigantisk parkeringsplats?

Den fina bilen och jag har varit på utflykt idag. Bara en liten bit bort ligger San Antonio shoppingcentrum. Dit akte vi. Men ar det ett shoppingcentrum? Eller en stor parkeringsplats/lekpark dar bilar kan traffa sina bilkompisar? Ett shoppingcentrum för mig är ett stort hus (en galleria, typ) med parkeringsplatser runt omkring. Inte har. Har ar ett shoppingcentrum en stor parkeringsplats med utspridda byggnader runt omkring.

Val dar gjorde jag som i Sverige: Jag parkerade bilen och borjade vandra mellan affarerna for att kolla utbudet. Det ska man inte gora. Eftersom det ar en stor parkeringsplats riskerar man att bli overkord i varje gathorn. Trust me. De riktiga amerikanerna gar namligen inte mellan affarerna. De aker bil. Man gor helt enkelt upp en rutt, och sa kor man mellan de affarerna som man vill besoka. Det ar nog darfor som det ligger ett kaffestalle i ena hornet av omradet. Da kan man kopa sig sin kaffe dar, satta den i sin cup-holder (pa nya bilar ar dessa dessutom "illuminated" - sa att man kan hitta dem i morkret), och kora mellan affarerna.

Som svensk har man svart att forsta det. Det vore en sak om det var minusgrader och snoade smaspik, men sa ar det ju inte har. Med skinande sol och termometern runt 55 (Fahrenheit) tar man som svensk bara pa sig en liten troja och promenerar mellan affarerna. Med livet som insats.

Vi har blivit med bil

Jag ber om ursakt Camilla (jag vet att din pappa var bilforsaljare) - men jag hatar bilforsaljare. Varje gang (inte sa manga, men nog manga) som vi varit i narheten av en bilforsaljare har i Californien fryser jag till is, kanner att jag blanger pa alla i narheten och blir pa daligt humor. Den enda anledningen till att jag foljer med till bilforsaljarna ar for att Snyggo inte ska kopa en bil som ar snygg och kul att kora - men ett daligt kop. Jag ar nagon form av trygghets-garanti.

Vi har under de senaste veckorna traffat mannen med det slammiga haret som vid varje bil han visade sa "This is the car for you!", det spelade ingen roll om det var en Cadillac eller en SAAB. Hans firma heter for ovrigt Magnificent Certified Motors. Vem vill over huvud taget kopa en bil pa ett stalle med ett sadant namn? Vi har ocksa traffat harslem nr 2 som var snabb med att saga att han minsann agde en tysk sportbil och spelade sur nar vi inte direkt ville skriva pa papper efter att ha provkort en alldeles for dyr bil. Ingen av dessa tva var ratt man for oss.

Igar traffade vi Sam. Sam ar en iransk brottare som helt klart heter nagot annat egentligen. Vi skulle val egentligen bara titta pa vilka bilar som han kunde erbjuda - men over fyra timmar senare hade Snyggo blivit agare till en Honda Civic. Eller uttryckt pa ett kvinnligt satt: Vi har en gra bil. Hurra! For mig betyder det att jag (forhoppningsvis) inte behover traffa fler bilhandlare i det har landet. Det ar vart lika mycket som att faktiskt ha en bil nu.

Det forsta vi gjorde med den nya bilen var att aka till In&Out Burgers och handla mat (avundsjuk, Patrik?). Idag ha vi tagit bilen pa en testsvang och varit forbi Apples huvudkontor och vidare upp i bergen. Bara man aker en liten bit ar man verkligen pa landet. Tydligen finns det pumor har, sa jag vet inte om man vagar ga for langt fran bilen, dock. Snyggo har ocksa en benagenhet att kora pa djur (det har hant tva ganger med mig i bilen under de senaste manaderna), sa jag vet inte om han ens borde kora i bergen alls. Vi far halla oss pa de fyr-filigar motorvagarna. :-)

Vi har bil. Den ar fin.

Jakten pa den forsvunna kaffefilterhallaren

I varje gatuhorn finns en kaffebutik. Nastan i alla fall. Man kan i alla fall vara saker pa att det ligger en i varje liten ansamling av andra affarer och restauranger. Varfor sa manga kaffebutiker?

Snyggo tror att amerikanerna inte brygger kaffe hemma. Det ar helt enkelt enklare att satta sig i bilen och kora till Starbuck´s eller Pete´s eller liknande och kopa sin kaffe. Det kanske stammer. Jag har verkligen letat efter en sadan dar enkel kaffefilterhallare (som man satter over en kopp eller en kanna, ni vet), men nagot sadant enkelt och banalt verkar inte finnas har. Ska man gora kaffe ska man istallet kopa varsta monstret till kaffemaskin. Och vem orkar anvanda och underhalla ett sadant monster? Smidigare att kopa pa Starbuck´s.

Men ar det egentligen kaffe? Jag ar svag for kaffe mocha, det medger jag, men vad ar det egentligen i koppen? En narmare analys skulle sakert visa att mindre an tio procent ar kaffe. Resten ar choklad, mjolk, smaksattning och diverse restprodukter. Det ar inte kaffe - det ar snarare nagot som skulle vara javligt gott som drink om man bara tillsatte vodka.

Men varfor ar "godiskaffe" sa stort har? Inte kan amerikaner ga och kopa en vanlig slat kopp kaffe pa en kaffebutik, inte. Da skulle det ju se ut som att man inte kunde brygga sitt eget kaffe, ju. Att framsta som inkompetent ar det sista som en amerikan vill. Sjalv framstar jag garna som inkompetent. Kaffet pa den narmsta kaffebutiken ett par kvarter ifran hemmet ar bast - en stor slat och god kopp varm kaffe for typ 10 kr. Vem orkar da brygga sitt eget kaffe? Det ar inte konstigt att det inte gar att hitta en vanlig enkel javla kaffefilterhallare. Det finns ingen marknad for sadant har.

-------------------------------------

Hoppsan. Nar man talar om trollen sa finns de visst i den femtielfte kaffebutiken som man tittar i.

Till er som tycker att ett blogginlagg och kaffe ar fanigt vill jag bara halsa att ni inte kanner mig. Kaffe ar livsviktigt, bade for mig och for andra i min omgivnings skull.

Med cykel i San Francisco

Gud byggde San Francisco for att driva med cyklister. Sa mycket (och branta) backar pa ett och samma stalle! Men det hindrade inte mig och Snyggo fran att ta vara cyklar pa taget dit igar. Med livet som insats...

Innan jag akte gav Extra-mamma mig en guide till San Francisco fran 1950-talet. Givetvis hade vi den i ryggsacken, for att se om staden andrats pa 50 ar. Naturligtvis hade den det. Vart forsta stopp var Haight-Ashbury, stadens gamla hippiekvarter. Naturligtvis fanns det inte omnamnt i guideboken eftersom hippirorelsen inte fanns da boken trycktes. Vi parkerade cyklarna i korsningen mellan Haight och Ashbury (dar Grateful Dead tydligen forevigats pa ett historiskt foto) och promenerade.

Snyggo tyckte att han aldrig varit pa motsatt sida av San Francisco mot var Market street ligger. Darfor tog vi cyklarna och gav oss ivag dit. Efter en tur genom Golden Gate Park nadde vi Oceans Beach och vande efter en stund i den skona solen tillbaka igen. Pa denna sida av stan ligger Cliff House som enligt den gamla guideboken omgavs av ett nojesfalt. Den ar borta nu, men restauranger finns kvar har.

Dags att ge sig ivag in mot stan och taget igen. Den basta utsikten over Golden Gate har man absolut nar man narmar sig bron vasterifran genom parken. Totalt cyklade vi sakert tva mil, ibland ivrigt bromsande i nedforsbackar och ibland slapade man cykeln uppfor backar och trappor. Varfor finns det inte cykel-liftar i den staden? (Ok, det gor det visst - de kallas bussar.)

Det kan bara bli battre

Antligen har. Det har jag varit i snart en vecka nu. Men det började sisadar. Flygresan over Atlanten gick jattebra. Jag har kommit pa ett nytt knep som gor det mindre laskigt att flyga. Men efter flygningen landade jag i Philadelphia. Helvetesstaden Philadelphia. Dar var det ko for att ens komma till kon till immigrations. Val dar tog det lang tid. Sa nar det blev min tur var det dags for mitt plan till San Francisco att lyfta. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna med det. Suck.

Killen jag pratade med verkade ny. Han blev osaker pa om jag over huvud taget fick vistas i USA pa besoksvisum. Sa han skickade in mig till kontoret for en "second check". Dar fick jag vanta i en timma till och kande mig otroligt kriminell under tiden. Det kandes som att det bara var jag och misstankta knarksmugglare och au-pairer utan ratt papper dar. Hur som helst kom jag genom kollen. Jag far nu stanna i landet tills juli, men sedan maste jag ut och far inte komma hit igen pa ett ar. Sa officern jag pratade med. Jag ska verkligen kolla upp det. Min plan ar ju att vara har till nagon gang i augusti (med en mellanlanding hemma). Suck igen.

Naval. Nu borde mitt plan ha lyft for ett tag sedan. Men det var forsenat. Jag har aldrig blivit sa glad over ett forsenat flygplan tidigare. Jag lamnade ifran mig bagaget igen och vantade. Och vantade. Nar planet val landade hade jag rest i typ ett dygn och var trottare an trottast och ville bara vidare - jag skulle ju fortfarande flyga over hela USA ocksa. Men planet fick punktering vid landningen och blev ytterligare en timma forsenat. Suck igen.

Nar vi val var pa planet tror jag att jag somnade innan vi taxade ut fran terminalen. Men nar jag vaknade igen var vi fortfarande pa landbacken. Da hade man kommit pa att bagaget var tvunget att stuvas om p.g.a. viktfordelningen. Vi kom sa smaningom upp i luften och drygt sex timmar senare landade vi i San Francisco. Har var det da natt, men men fantastiska Snyggo hade fattat att jag haft en tuff resa och hyrde en bil for att hamta mig. Vilken lycka! Nu skulle jag bara ta min vaska och aka hem. Men mina vaskor fanns inte bland de andra vaskorna. Suck igen. De kom over ett dygn efter mig. Det ar inte kul att efter en lang resa upptacka att allt man har med sig for att leva ett drygt halvar har ar borta!

Nu ar jag har, och ska borja mitt nya liv. Jag har en dator och en cykel - med det kommer man langt med i sina upptacksfarder i USA.